Semestermånaderna mellan de största fotbollsligornas säsonger brukar kallas ”silly season”, eftersom det då köps och säljs spelare hej vilt. Ju närmare slutet på ”silly season” man kommer, desto snabbare behöver affärer genomföras och det kan hända att spelare skickas i ilfart på ett specialchartrat plan från en klubb till en annan för att undergå en medicinsk undersökning innan ett kontrakt skrivs på. Men det är inte bara det intensiva handlandet som ger namn åt ”silly season”, det betecknar även hur priser på spelare trissas upp, ett fenomen som speciellt de senaste åren har varit på väg att spåra ut helt och hållet.

Silly season 2017 slog nya transferrekord

Speciellt i år har priser på spelare skenat iväg alldeles för mycket, enligt många experter. Inte nog med att Manchester City betalade otroliga 57 miljoner euro för en visserligen duktig spelare, Tottenhams Kyle Walker, men som inte alls ses som en stor stjärna. Året innan dess hostade Manchester United upp rekordsumman 105 miljoner euro för Juventus’ Paul Pogba, en storstjärna som faktiskt tillhörde United mellan 2009-2012. Men den transfer som slagit alla med råge är Neymars övergång från Barcelona till Paris SG, som totalt uppgår till astronomiska 222 miljoner euro, mer än dubbelt så mycket som priset för Pogba, alltså. Neymars lön i PSG ligger på runt 40 miljoner euro om året och han har skrivit på ett femårskontrakt för klubben. ”Silly season” när den är som allra mest ”silly”, men frågan är vad de långsiktiga konsekvenserna blir av dessa enorma prislappar?

Transfersummor triggas upp av rika klubbar

I stort sett alla klubbar som har råd att betala hundratals miljoner euro för spelare under varje ”silly season” har ett gemensamt: de ägs av miljardärer. PSG har de senaste åren kunnat dra fördel av enorma summor som pumpats in av deras Qatariska ägare, Manchester City backas upp av Abu Dhabi Etihad Group, och Chelsea började sin vandring mot stjärnorna när ryske oljemiljardären Roman Abramovich köpte klubben 2003.Vetskapen om att dessa och andra rika klubbar har råd med i stort sett vilket pris som helst, gör att transfersummor snabbt trissas uppåt. Dels vill den säljande klubben tjäna så mycket som möjligt när chansen ges, dels vill den köpande klubben inte riskera att misslyckas med sin värvning och förlora den påtänkta spelaren till en annan, konkurrerande klubb. Risken finns att mindre klubbar inte kan haka på i racet, och att framtidens fotbollsturneringar bara kommer att avgöras mellan ett fåtal enormt rika klubbar som har svept upp alla storspelare. Trenden ser ut att gå åt det hållet, men bollen är alltjämt rund.